8.12.2016

Rasbiologins inverkan på sverigefinnarna

Maja Hagerman med sin bok "Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta"

Den 7 december höll författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman en föreläsning för kommuntjänstemän och den sverigefinska samrådsgruppen. Hon berättade om Statens institut för rasbiologi som fanns i Uppsala mellan åren 1922 och 1958, och dess förste chef Herman Lundborg. Under hans ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar för att studera olika befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter. En av de undersökta grupperna var sverigefinnarna. I sin föreläsning utgick Maja Hagerman från sin nya biografi om Lundborg, Käraste Herman (Norstedts, 2015). 

För oss som arbetar med sverigefinskan och sverigefinskheten i Uppsala kommun var föreläsningen mycket viktig. Vi fick bland annat veta att rasbiologerna i olika länder hade olika sätt att definiera var gränsen gick mellan raserna. I USA var det hudfärgen (svarta/vita), i Tyskland religionen (judar) och i Sverige – språket! Rasbiologerna hävdade tidigt att finsk- och samisktalande måste vara helt andra raser, snarare besläktade med mongolerna, eftersom de talade sina märkliga språk som inte liknade några andra i Europa. När man väl slagit fast rasgränsen, skulle man bevisa detta även genom noggranna skall- och andra mätningar, dokumentering av ögon- och hårfärg etc. Ibland var det mycket svårt att upptäcka skillnader mellan exempelvis finsk- och svensktalande, men då gav Lundborg rådet att ”titta riktigt noga”, då skulle man kunna se skillnader så som den mellan den lite bleka och grådaskiga finska och den friska och rosiga svenska hudfärgen, berättade Maja Hagerman. Vikten av språktillhörighet i den svenska rasbiologin påminde oss på Rusukki om hur svårt det har varit att lyfta just språket, inte minst i skolan, och hävda att finskan är ett viktigt ämne för sverigefinska elever. All annan kultur går bra, men det finska språket är fortfarande något som nedvärderas och negligeras i samhället, trots den nationella minoritetspolitiken och lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Kanske ett arv från rasbiologin som fortfarande spökar på sina håll?


Ei kommentteja:

Lähetä kommentti